Flickan sover och jag känner för att skriva av mig ordentligt. Läs eller skit i det ;D
Haha..




Sitter och tänker på min barndom massvis, hur allt har varit osv.. tänkte skriva lite om det. För ska man överväga så har jag mest skit minnen från min barndom. Min pappa bodde ute i byn när jag var liten, där bor han ännu och min mamma bor i stan! Pappa har alltid gjort så gott han kunnat med allt, och det är jag mäkta tacksam över. Jag har två föräldrar, som dom flesta har men ibland känns det bara som om jag har en. VISST, jag är vuxen nu men eftersom jag inte haft en riktig barndom så saknar jag det mycket och tänker på det jämt och ständigt. Fast man är vuxen behöver man sina föräldrar lika mycket som när man var barn. Min mamma tänker bara på jobb jobb jobb och mera jobb.. Pengar pengar pengar. Jämt! Hon frågar mig nästan varje dag hur jag mår, bra säger jag oftast för jag vet om att om jag skulle säga den raka sanningen att jag mår skit innerst inne vilket jag faktiskt gör så ignorerar hon det bara och börjar tjata om sitt jävla jobb och allt som hör till..


Hon säger att allt är mitt fel, jag har nu inne på mitt andra barn men hon påpekar hur man ska klä barnen, hur man byter en blöja. Precis som om jag vore en dålig mamma vilket jag vet att jag inte är. Jag är en bra mamma för mina barn och jag älskar dem högt! Jag gör allt för dem, så som min mor inte gjort för mig. Hon tror innerligt att pengar är allt på denna jord, som sagt det är mycket men inte allt. Så när hon har dåligt samvete för något så springer hon och köper något till oss, fyller på mitt barnkonto eller barnens garderober. Tack! Jag är glad för det eftersom våran ekonomi inte alltid är den bästa. Jag undrar alltid över när fan hon ska öppna sina ögon se att jag behöver henne på andra sätt än så.

Jag vill att vi ska kunna hitta på saker med barnen, typ ta en fika på stan eller bara göra saker utan att alltid bråka! Eller att hon bara kramar om mig när jag är ledsen istället för att börja skrika och bråka. Som t.ex igår när vi skulle åka på stan så hann jag bara sätta mitt arsle i bilen (hon hann inte ens starta bilen) så sa hon hållkäften åt mig och att jag skulle vara tyst hela vägen! ÖH? Normalt. Jag tycker faktiskt inte det. Många gånger behandlar hon mig som ett barn fast jag är nästan vuxen. Eller ja, riktigt vuxen blir man nog aldrig!

Nu låter det säkert som om jag hatar min mamma och hon bara är pesten, så är det inte. Jag saknar min Mamma nå så enormt! Många tycker jag ska bryta kontakten med henne för att börja må bra någon gång, men det är faktiskt inte så lätt.. hon är ändå min Mamma! Det har nu gått snart 21 år och hon bryr sig inte ett piss över hur jag egentligen mår.. när andra är i hennes närhet så visar hon aldrig sitt underliga besvärliga beteende.


Jag vill ha min mamma. Men som en sa, det kan du se dig i stjärnorna med!


Älskar dig Mamma.. önskar trots allt efter 21 års bråk och krig att vi kunde få det bra.