Tänkte börja dagen med att skriva ett blogginlägg om hur hon kom till världen, alltså genom ett kejsarsnitt som var planerat. Nu tänker väl ni att ja, det är väl att bara ta ut barnet sen är det klart? Nja, inte riktigt i mitt fall. Nu tänker jag inte vara feg längre utan säga den raka sanningen.. Jag är rädd! Oerhört rädd, nästan så att det blir barnsligt!! För allt vad som har med sjukhus osv att göra med.. jag valde att ändå bli gravid igen fast jag är rädd, abort existerar inte i min värld! Nåja till berättelsen :)

Vi fick ett datum när op skulle bli av, så vi hade fixat klart barnvakt efter många om och men.. så den 5e Mars tidigt på morgonen bar det av till bb där jag fick ett tillfälligt rum tills efter operationen, hoppas i dom fula kläderna och jag rullades in till väntsalen utanför op! Väl där flödade tårarna mer och mer, jag bangade flera gånger om sen vart snittet uppskjutet en vecka! Jag är såå rädd så det är sinnesjukt, men alla har vi våra rädslor, antar jag? Så hem for jag, med magen kvar.. jag med dåligt samvete och alla sura och griniga.

Well, efter ett par dagar fick vi en ny tid för op.. så dagen innan op fick vi åka in på bb för att narkos skulle lägga in en kanyl i min arm som skulle sitta där över natten och tills op var över.. varför? mjoo, allt bara för att slippa gråt och bråk innan op.. så att det blir tusen gånger lättare att söva mig. Sagt och gjort! Den 12e Mars strax innan kl åtta på morgonen åkte vi in på op salen igen, väl där inne fick jag någon spruta in i kanylen sen tog det MAX 2 RÖDA sekunder så snurrade hela min värld, jag slutade gråta genast och kunde släppa kontrollen.. Min underbara älskade var med mig hela vägen tills det att jag började somna med lustgasen efter sprutan. Sen var han tvungen att gå ut och vänta tills bebis kommer. Så 08.17 är Isabella född. Sen hamnade jag på intensiven (post op) tills jag vaknat någotsånär och kunde syresätta mig själv.. då kom mina hjärtan förbi tills det var dags för mig att bli inrullad till våran bb sal. Och än var allt snurrigt som tusan i huvet, men sen klarna det till och vi fick våran silverbricka med gott fika :)

Slutet gott allting gott!



Dessutom kan jag tillägga en simpel sak, har fått höra det förut och det sårar mig oerhört mycket! Att jag pga av min rädsla inte vill föda fram mitt barn! Ta er i arslet!!! Bara för att man är rädd eller liknande så finns det INGET som talar för att man inte älskar sina barn eller vill ha dem till världen..


Hade tänkt skriva i ett tidigare inlägg om varför snittet inte vart av, men eftersom jag/vi mått som vi mått så har jag låtit detta inlägg vänta. Nåja, don`t hate me!



Uppdaterar säkert senare med ett gladare inlägg med bilder, nu tvättstuga!