Känner att jag måste skriva av mig litegrann i denna ilska jag har inom mig. Hellre att jag skriver här än att det går ut över mina nära, right? Känner mig bara så jäkla besviken, arg, ledsen! Jag hatar att bli lovad saker, och sen visar det sig som alltid annars att det är lögn! Tydligen lär jag mig aldrig att läsa av människor, alla verkar kunna det men inte jag. Nu pratar jag alltså om mitt eget kött och blod. Man ska inte behöva bli förvånad, eller ja kanske tillochmed van. Men jag har nog faktiskt blivit det, likförbannat blir jag lika besviken när jag blir lovad. Jag får så mycket glädje inom mig, jag längtar som aldrig förr.. men när väl dagen är inne så blir det bara pannkaka av allt. Samma visa varje gång! Man ska INTE bli van, inte ta folk förgivet. Gud vad jag är less, men framförallt ledsen och sen en gnutta ilska på det hela!

Det börjar bli dags att rata bort folk man verkligen inte behöver i sin närvaro, om så ens egen släkt! I don´t care! Jag har svalt alltdeles för mycket och tagit emot alldeles för mycket skit. Nu ger jag upp!

Ska ta och pysa iväg nu och sätta mig på balkongen med en cigg och varva ner litegrann. Kanske att jag börjar packa också litegrann. Who knows.

Vi hörs, ha det bra och ta hand om varandra! ♥



Bild lånad från: www.mumintrolletartblog.se