27e Oktober 2010
Hej på er! Det kommer att bli ett inlägg med blandade känslor så är det inte intressant så sluta läs redan här. Skriver bara av mig, vill inte lasta allt på min familj, allt är nog som det redan är. Så, då blir bloggen ett bra ställe.. eller hur?
Jag är bara så jävla less, så sjukt less på att aldrig få må bra. Jag kräver inte att någon ska tycka synd om mig, för det är det inte. Men hur jävla svårt kan det vara för folk att glädjas åt andra, iallafall någon gång? Jag lever mitt eget liv, jag har blivit rådd till att lyssna på andras idéer och tips men jag har lagt av med det för det fungerar inte, mitt hjärta är i bitar och allt är åt helvete känns det som. Varför får jag aldrig vara glad och bara le för en dag? Och snälla, inga elaka kommentarer nu.. mina barn ger mig glädje, men för att orka med allt annat så behöver man också vuxna att prata med, tycker jag. Men har man blivit sviken och sårad gång på gång så litar man till sist inte på någon, och kan man framförallt inte lita på sig själv så kan man inte lita på någon annan heller. Nu blir det ett sådant luddigt inlägg, allt är huller om buller! Men som sagt, jag vill bara skriva av mig.. Jag vill bli och känna mig lycklig och glad men det gör jag inte, jag kommer aldrig att finna den rätte kärleken.. någonsin! Han stängde dörren och jag blev kvar utanför..
Ska snart iväg och hämta F på dagis, då är det bara att le och se glad ut. Vill inte visa att jag är ledsen åt ungarna, dom behöver inte se det. Det är skillnad att gråta av lycka och gråta av att livet suger!
Det är ju som tur att jag har mina barn, ohja. Men det är så mycket annat runtomkring som gör att jag är ledsen. Jag kan inte ens minnas sist jag har skrattat och känt äkta kärlek/lycka.. ärligt så minns jag inte det. Det ska inte behöva vara såhär, och allt blir vad man gör det till men det är fan inte lätt alltså.
Och hur mycket vill man skriva ut i bloggen om sina känslor och sitt privatliv inför alla hundratals läsare?
Jag har så sjukt lätt för att börja gråta, känslig kanske? Så att skriva om känslor och att skriva ut om mina andra hälft det svider i hjärtat för det är en saknad.. jag saknar och jag älskar men jag är inte lycklig, jag är inte glad.
Den enda glädjen i mitt liv nu är mina barn, så tro inget annat.. har bara ibland lite svårt för att formulera mina ord så att dom inte missuppfattas av andra! :/
All kärlek mina fina läsare, om ni visste vad ni betyder för mig. Kram kram kram!
Jag är bara så jävla less, så sjukt less på att aldrig få må bra. Jag kräver inte att någon ska tycka synd om mig, för det är det inte. Men hur jävla svårt kan det vara för folk att glädjas åt andra, iallafall någon gång? Jag lever mitt eget liv, jag har blivit rådd till att lyssna på andras idéer och tips men jag har lagt av med det för det fungerar inte, mitt hjärta är i bitar och allt är åt helvete känns det som. Varför får jag aldrig vara glad och bara le för en dag? Och snälla, inga elaka kommentarer nu.. mina barn ger mig glädje, men för att orka med allt annat så behöver man också vuxna att prata med, tycker jag. Men har man blivit sviken och sårad gång på gång så litar man till sist inte på någon, och kan man framförallt inte lita på sig själv så kan man inte lita på någon annan heller. Nu blir det ett sådant luddigt inlägg, allt är huller om buller! Men som sagt, jag vill bara skriva av mig.. Jag vill bli och känna mig lycklig och glad men det gör jag inte, jag kommer aldrig att finna den rätte kärleken.. någonsin! Han stängde dörren och jag blev kvar utanför..
Ska snart iväg och hämta F på dagis, då är det bara att le och se glad ut. Vill inte visa att jag är ledsen åt ungarna, dom behöver inte se det. Det är skillnad att gråta av lycka och gråta av att livet suger!
Det är ju som tur att jag har mina barn, ohja. Men det är så mycket annat runtomkring som gör att jag är ledsen. Jag kan inte ens minnas sist jag har skrattat och känt äkta kärlek/lycka.. ärligt så minns jag inte det. Det ska inte behöva vara såhär, och allt blir vad man gör det till men det är fan inte lätt alltså.
Och hur mycket vill man skriva ut i bloggen om sina känslor och sitt privatliv inför alla hundratals läsare?
Jag har så sjukt lätt för att börja gråta, känslig kanske? Så att skriva om känslor och att skriva ut om mina andra hälft det svider i hjärtat för det är en saknad.. jag saknar och jag älskar men jag är inte lycklig, jag är inte glad.
Den enda glädjen i mitt liv nu är mina barn, så tro inget annat.. har bara ibland lite svårt för att formulera mina ord så att dom inte missuppfattas av andra! :/
All kärlek mina fina läsare, om ni visste vad ni betyder för mig. Kram kram kram!
Kommentarer
johanna
de kanske inte är mycket värt just nu men för att dra en kliche, det kommer bli bättre. Men för att de ska bli bättre så måste man få vara ledsen, arg, förbannad, glad, ledsen igen, lättad, tyngd och allt de där. Man kan inte läka känslomässigt om man inte får ge utlopp för känslorna och plötsligt en dag så kommer du upptäcka att du faktiskt känner en liten lycka spira inom dig någonstans. Önskar dig allt gott
Trackback
